Varje person har sin historia. Varje historia förändras.
I början skapas något i huvudet. I verkligheten blir det något annat.
Således övergår mammagogen med hull och hår till något helt annat.
adilovan.wordpress.com at your service!
välkommen till adilovan
18 december, 2011 den 22:06 (Diverse)
Hur tvättade Gustav?
18 december, 2011 den 17:38 (Hemmafix, Vardagsknark)
Jag tänkte igår, att jag nog behövde ut och invigningskratta trädgården. Vinteräpplena rasar som sagt, och nog vore det bra att få bort dem. Gustavs äpplen.
Mina äpplen växer kanske nästa år, men träden är inte beskurna. Jag kan lära mig hur man beskär äpplen, för Gustav har en bok om sånt. Det är fint, Gustav verkar vara en man med ordning på sina saker. En stor man om man får döma av stövlarna i källaren och handskarna på hyllan i klädkammaren.
Men någon premiärkrattning blev det inte, även om jag hittade flera i alla fall två typer krattor i garaget. Det blev piasavakvast och sopa trappan för snö istället, den var blöt när jag var ute och sopade. Men Gustav har en termometer i varje rum och i hans gamla sovrum såg jag en som mäter utetemp och nog blev det minusgrader utanför Gustavs fönster som för övrigt behöver kittas.
Berits fotspår syntes tydligt på trappan när jag var ute och sopade. Hon skulle till sin bror och hugga en gran, stannade hos mig för att höra om hon skulle köpa med lite ägg och potatis. Hon sa vad potatisen hette när hon kom tillbaka, men jag minns tyvärr inte. Något på I – Berits favoritpotatis. Berit är en bra kvinna.
Idag har varit en effektiv dag, och så mycket Gustav finns inte kvar, utom den Gustav jag är god vän med. Han som har ritat ett streck på radion för att lättare kunna pricka in vilken kanal han ska lyssna på, han som har stora svärmorstungor i fönstret som vetter ut mot gatan.
Men kvar finns han toppmatade tvättmaskin i den högst otrevliga tvättstugan. Jag förstår inte hur man slår på den. Jag förstår inte hur den fungerar. Det känns lite fånigt att köpa en ny tvättmaskin för att man inte förstår sig på den gamla, men google vill inte ge mig någon bruksanvisning och jag förstår heller inte helt hur jag kopplar in vattnet.
Hemma hos Gustav
18 december, 2011 den 12:24 (Diverse, Hemmafix, Vardagsknark)
Efterblogg, 17/12 klockan 21.38
Igår när jag vaknade var lägenheten idel flyttlådor. Igår när jag somnade var HUSET idel flyttlådor. Hur gick det till? Hur hände det sig att jag köpte ett hus? HUR kom det sig egentligen att jag flyttade ut till en landsby där jag inte känner en själ, ensamstående och gravid i vecka 32?
Det är läskigt som tusan. Allt är så stort och tyst och kylskåpet brummar och bergvärmen hörs genom alla stängda dörrar från källaren upp till sovrummet. Och jag har inte ens min säng för jag har ingen egen säng, jag sover i en säng som tillhört Gustav 94 år, fast med en annan bäddmadrass och mina lakan.
Och jag sitter vid världens grymmaste ekskrivbord som är skitsnyggt och liksom MITT, för det stod kvar i klädkammaren. Jag har två såna förresten, vad gör man med TVÅ klädkammare när sovrummet är fullt av garderober? Jag har ju ett eget Narnia-klädskåp som får stå i vardagsrummet för det får inte plats i hallen. I hallen med någon annans trasmatta, fast ja, den är ju min för den ingick också. Precis som soffgruppen och lite annat jox. Kökslådorna var fulla av Gustavs bestick och han hade saker som jag inte alls vet vad det är och dessutom var näst nedersta lådan full av verktyg, varför har man skruvmejslar och sånt i köket? Men jättefina salladsbestick har jag nu, jag som inte hade några innan.
Och badvattnet rinner för fullt där nere, ja, nedervåningen, jag har TVÅ våningsplan som jag kan bo på. Jag och sonen och magen, hur ska vi fylla upp 120 kvadrat? Fast möbler finns så det räcker och blir över i alla fall.
Badkaret är rent nu, men det är en sån där rand i botten från vatten som legat kvar efter varje dusch och bad sen -56. Hur får man bort Gustavs badrand?
Det är läskigt faktiskt, för jag känner inte en kotte. Jag känner igen Berit som är en av de som håller i Lions-loppisen. Hon försökte ge en tomte till min son men när han tittat på den framsträckta tomten i tystnad och hon slutligen sa ”vill du ha en tomte?” så sa han ”NE!” och gick därifrån. Berit är snäll, hon ska komma på en bonde som jag kan köpa billiga ägg av, cykelavstånd för jag har ingen bil. Däremot har jag en trädgård med äppelträd och vinteräpplena har ingen plockat så de bara ramlar av. Jag måste ut i min trädgård och kratta undan äpplena, dumpa dem på komposten. Jag har en kompost, i förra lägenheten kunde man inte sortera matavfall ens.
Ja, det är i sanning stor och läskigt och det har hänt så mycket så tankarna går i spinn i en cirkel som säger att det inte är mitt liv jag lever. Fast jag tror att det här är mer mitt liv än det varit tidigare, jag ska bara vänja mig vid min badkarsrand och rensa ut de delar av Gustav som jag inte gillar – som de fruktansvärda gardinerna som samtliga är nerplockade och ligger i en sopsäck i mitt garage. Och så behåller jag den goda Gustav, och försöker lära känna en liten landsbygd som säkert är supertrevlig om man bara vågar sig utanför dörren.
Att ge och byta – och få tillbaka.
14 december, 2011 den 21:38 (Förhållningssätt, Snapshot, zero waste)
Flyttpackning med foglossning går långsamt vill jag lova.
Men så fort flyttpackningstankarna startar börjar det poppa upp saker i huvudet som man kanske inte vill behålla. Kasta, sälja eller ge bort, svaret är ganska enkelt. Är det inte en ansenlig summa pengar som kan skopas in och som behövs, så är det där att ge bort tämligen underskattat.
Så ut i diverse forum för att lägga ut dessa saker till skänkes och så klart ramlar ögonen på något som någon vill ge bort. Eller byta för den delen.
En möbel blev jag av med, en tavla, lite kläder, skor som inte används. Ting som bara tar plats.
Milo har fått en bobby-car och ett par julklappar och jag…
…jag har suttit den här stolen och fått en gudomlig timslång fotmassage av en thailändska.
För att ge först det ger ofta något tillbaka.
Att prata med ett barn.
7 december, 2011 den 22:38 (Förhållningssätt, Hemmagogik)
Fogarna börjar säga till, uppförsbackarna till förskolan är konstanta och lite godtycklig snö och halka satte spiken i kistan. Jag har köpt busskort!
Idag när vi åkte hem från förskolan klev det på en mormor/farmor med sina två ögonstenar. Storebror Hannes ”fyra år” och namnlös lillasyster ”två år”. Jag utgår från att det var hennes ögonstenar, det är i alla fall vad de borde vara.
”Vi sätter hos här framme Hannes, kom här ska vi sitta det är för trångt där bak” sa hon och tog den yngre under armen och klev in. Hannes gick längst bak i bussen vilket farmor inte märkte däremot himlade hon suckande med ögonen när hon väl satt sig och insåg att han inte var vid hennes sida.
Och sen började det. En monolog som fick mig att sucka och himla med ögonen.
”Stå inte. Nej, du får inte stå på sätet med kängorna. Stå inte säger jag, lyssna på mig. Men sitt då! Här får du stå” visade hon sen på golvet, när lillasyster korvat sig runt och låg på mage på sätet med benen hängandes utanför. Farmor själv stod i gången hela resan och försökte fiska upp lillasyster så hon kunde sitta fint på sätet. ”Stå stilla. Men alltid ska det vara så här med dig, du ska alltid krångla!”
Så slängde hon ett ögonkast bakåt i bussen och ropade ”Hannes, tryck inte på knapparna hela tiden, chauförren kommer bli j.ä.t.t.e.a.r.g. på dig!” och så vände hon sig till lillasyster som hasat sig fram till yttersätet, fast på golvet, och försökte klämma sig mellan farmor och sätet ut i gången. ”Men nu får du väl sluta, SITT STILLA! Hannes har ramlat jättemånga gånger, när han skulle stå och det var inte roligt för honom ska du veta. Och det blir inte kul för mig heller det är ju jag som måste trösta dig när du ramlar, du KAN inte stå i bussen! Nej, stå stilla, men sitt ner!” och när lillasyster råkade hamna i sittläge på trappsteget upp till den lilla avsats där sätena står såg farmor nöjd ut ”ja, DÄR kan du sitta. Men vad fan sitt STILLA!” och lillasyster korvade sig upp och försökte tränga sig förbi. ”Men. NU. Lyssnar. Du. På. Mig!” och så fiskades lillasyster upp och bars i ungefär horisontalläge under armen på farmor.
Farmor tittade på mig och sonen som satt storögd i sin vagn.
”Lugna tider, ja det var det när de satt kvar i vagnen!” suckade hon.
”Han väljer inte att sitta i vagnen så ofta, men det är lugna tider annars också. Det beror väl kanske till viss del på hur man bemöter barnet, också…” sa jag och gick av på min hållplats.
Krävs det en kärnfysiker för att förstå att ett barn som inte blir sett, lyssnat på eller respekterat heller inte tar den vuxna på allvar?
Om Milo vill stå på sätet så får han göra det – kängorna är faktiskt lätta att ta av. Och när han har stått färdigt så är det superlätta att ta på igen. Så han står ofta på sätet och tittar ut. Och om jag står så räknar jag kallt med att han vill göra det också, för han gör ofta som jag gör.
Men om han vill stå så får han mer än gärna göra det. Han måste hålla i sig och när det kränger och han nästan ramlar så pratar vi om varför det blev så svårt att hålla balansen. Oftare väljer han att sitta ner när han är trött numer. Han har testat. Och han har gjort det till en lek att alltid hålla i sig – helst med båda händerna. Och han ramlar nästan aldrig. Ibland vill han att jag också ska stå upp, men jag tycker om att sitta i bussen, så det förklarar jag för honom.
Han får lov att göra ganska mycket.
Igår fick jag höra att jag hade hög toleransnivå. Det var vid middagen när Milo drack vatten genom en tvättlapp. Det började med att han bubblade med vattnet, blev lite blöt på tröjan och ville torka den. Sen la han tvättlappen över glaset och började dricka. Det var otroligt fnissigt och han behövde testa det flera glas. Men varför han inte skulle få det vet jag egentligen inte.
Han hade ätit färdigt.
Han hade roligt.
Han blev lite blöt på sin tröja, men bara vatten, och bara lite.
Han sölade inte ner. Han busade inte loss. Han lekte inte med maten. Han störde inte de som fortfarande åt.
Men någonstans inbillar jag mig, att om han får göra som han vill när det finns utrymme för det, så lyssnar han också på, och gör vad jag vill när det behövs.
För det gör han, nästan alltid.
Tid för var och en
4 december, 2011 den 23:56 (Förhållningssätt, Milo, Vardagsknark)
Oavsett om man är ensam med ett barn eller inte så kommer det en tid när det är fint att göra sitt eget.
Speciellt om man lekt ute i 2 plusgrader med ihållande småregn och blåst. Då finns risken att samtliga inblandade fryser och är ganska gnälliga. Då är det extra fint att ta tid för sig själv och ladda lite.
Men ibland är det svårt att hitta balansen kan jag känna. Hur mycket av vår vakna tid tillsammans ska vi spendera tillsammans? Hur mycket tid är okej att spendera var och en med sitt, oavsett vad ”sitt” är?
Så frågan är…
Tittar han på filmer på youtube för att jag ska få dricka kaffe och läsa min bok?
Eller passar jag på att läsa min bok och dricka kaffe eftersom han ändå sitter framför youtube…?
Konsten att ta sig hem när barnets ben inte längre bär.
27 november, 2011 den 11:53 (Förhållningssätt, Hemmagogik, Milo, Vardagsknark)
Är man ute och går så är det lätt att glömma att man ska hem igen.
Ibland vill inte viljan. Ibland vill inte benen. Resultatet kan lätt bli det samma.
Vi brukar samla stenar, det funkar nästan varje gång.
Någon dag ska vi tömma den där fickan och se vad som egentligen ligger i den…
Den feberfria dagen
21 november, 2011 den 10:23 (Förhållningssätt, Milo, Vardagsknark)
Ett barn börjar på förskolan. Där finns andra barn. Det betyder bakteriehärd. Där finns också vuxna. De hjälper till med spridningen. Och så kommer en höst och det är väl ganska oundvikligt. En börjar hosta, en annan börjar snora och en månad senare har alla barn varit hemma vid något tillfälle. Eller behövt vara hemma.
Febern kommer, febern går. Barnet kommer tillbaka.
Det finns väl inte en förskola i vårt land som tar emot barn dagen efter feber. 24 timmar brukar tumregeln vara. 24 feberfria timmar.
Och de där timmarna, de är faktiskt viktiga.
Men de där timmarna är ju för barnets skull.
I det här fallet mitt barn. Han har ingen feber, men han är ju rätt mör, ganska gnällig och vem är väl inte det? Den där feberfria dagen är ju för att febern lätt smiter iväg och toppar igen om inte all förkylning är borta. Och för att energin ska återfås.
Och den där feberfria dagen är väl främst för att mamman eller pappan ska få mysa ytterligare med sin skruttunge?
Vad du är DUKTIG!
18 november, 2011 den 15:43 (Förhållningssätt, Hemmagogik, Milo, Vardagsknark)
Ja, jag kan inte låta bli. Jag måste liksom bara beröra ämnet, bara en gång i alla fall.
Jag är inte sådär rabiat som en del är, men tycker att Juul har en del goda poäng och…jah.
”Titta!” skanderade sonen och började gå balansgång.
Och vad svarar jag då?
”Ååååh vad du är duktig!”
Knappast!
Jag bara, som så många andra, motsätter mig det där oreflekterade överanvändandet av DUKTIG.
För jag har svårt att tro att en nybliven tvååring strävar efter att vara duktig, han vill bara bli sedd. För vad han är och vad han kan.
Och just nu kan han gå balansgång. Så varför blanda in duktigheten?
”Åh, titta, du kan ju balansera! Wow, vilken grej!” sa jag.
Och han sken som en sol. För han kunde. Och det är bekräftelse nog för en tvååring, jag lovar.
(missförstå mig rätt, jag gillar lady dahmer, hon bara tycker bra mycket hårdare än vad jag gör.)
Restgarnsprojekt
12 november, 2011 den 14:45 (Handarbete, Snapshot)
Jag satt där en kväll och frös om fötterna. Och nog är det lättare att stäcka sig efter garner och stickor än att hämta ett par tofflor?
Restgarnsprojekt. Snea och vinda, ena ihopsydd ut och in, höger hamnade på vänster, men varma och sköna.
